2010-04-24
18:46:31
18:46:31
De vill behandla, men vill inte ta reda på vad som ska behandlas.
Och det är psykvården i ett nötskal.
Anledningen till detta inlägg är egen erfarenhet.
Jag har gått hos kuratorer, psykologer, socionomer och alla deras inriktingar, sedan jag gick första klass.
Så har det fortsatt ständigt mer eller mindre tills nu.
Jag tröttnade för ett tag sedan. Precis som så många andra som söker hjälp och aldrig riktigt får den hjälp de behöver.
De som gör allt det de blir ombedda att göra, och testar villigt alla möjliga metoder.
Bara för att få må bra.
Jag begärde utredning.
Jag gör inte en enda KBT, DBT och diverse olika behandlingar mer.
Förrens ni vet vad ni behandlar mig mot, sa jag.
De uredde. Och kom fram till en DSM-IV diagnos.
Men jag var för ung för att få den på BUP. Men de var rätt säkra på sin sak.
Och jag var nöjd. Började lite smått på en nyare behandling och tänkte att nu vet jag vart jag ska härifrån.
Så kom jag till psyk.
Och inte helt oväntat tycker de inte alls likadant.
De la till att visseligen har de bara träffat mig några gånger. Men nej, BUP som haft mig från och till sen -01. De har nog fel.
Okej säger jag. Det kan jag ta. Men förklara för mig det här och det här och varför är det fortfarande så och varför har ingen behandling hittils hjälpt?
Eh eh hehe mhm aa... vet inte... stammade dem.
Men fortsatte snabbt. Men om du testar det här så...
Det är så det är.
De orkar inte lägga ner arbetet i att verkligen göra det som verkligen måste göras.
Det är så mycket enklare att bara boka in ett möte.
Tyvärr är jag inte den ända. Många får kämpa. Många föräldrar får kämpa för att deras barn redan som väldigt små ska få det de behöver med rätt hjälp.
Många går idag och får inte en förklaring alls på varför de gör som de gör och mår som de gör trots att det är så bra eller så dåligt som det faktiskt är.
För de vill inte stämpla människor.
Det är bra. Men skillnaden är tunn.
Jag tycker vår psykvård är bra. Helt förträfflig på många vis faktiskt.
Men den är också bräcklig, seg och emellanåt lite lam.
De som jobba där ska ha guld. Jag hade aldrig personligen orkat gå upp varje morgon och se hur många människor det verkligen är som mår så dåligt, aldrig hade jag orkat lyssna på så mångas klagomål konstant.
Säg din åsikt!
//
Wivica
Anledningen till detta inlägg är egen erfarenhet.
Jag har gått hos kuratorer, psykologer, socionomer och alla deras inriktingar, sedan jag gick första klass.
Så har det fortsatt ständigt mer eller mindre tills nu.
Jag tröttnade för ett tag sedan. Precis som så många andra som söker hjälp och aldrig riktigt får den hjälp de behöver.
De som gör allt det de blir ombedda att göra, och testar villigt alla möjliga metoder.
Bara för att få må bra.
Jag begärde utredning.
Jag gör inte en enda KBT, DBT och diverse olika behandlingar mer.
Förrens ni vet vad ni behandlar mig mot, sa jag.
De uredde. Och kom fram till en DSM-IV diagnos.
Men jag var för ung för att få den på BUP. Men de var rätt säkra på sin sak.
Och jag var nöjd. Började lite smått på en nyare behandling och tänkte att nu vet jag vart jag ska härifrån.
Så kom jag till psyk.
Och inte helt oväntat tycker de inte alls likadant.
De la till att visseligen har de bara träffat mig några gånger. Men nej, BUP som haft mig från och till sen -01. De har nog fel.
Okej säger jag. Det kan jag ta. Men förklara för mig det här och det här och varför är det fortfarande så och varför har ingen behandling hittils hjälpt?
Eh eh hehe mhm aa... vet inte... stammade dem.
Men fortsatte snabbt. Men om du testar det här så...
Det är så det är.
De orkar inte lägga ner arbetet i att verkligen göra det som verkligen måste göras.
Det är så mycket enklare att bara boka in ett möte.
Tyvärr är jag inte den ända. Många får kämpa. Många föräldrar får kämpa för att deras barn redan som väldigt små ska få det de behöver med rätt hjälp.
Många går idag och får inte en förklaring alls på varför de gör som de gör och mår som de gör trots att det är så bra eller så dåligt som det faktiskt är.
För de vill inte stämpla människor.
Det är bra. Men skillnaden är tunn.
Jag tycker vår psykvård är bra. Helt förträfflig på många vis faktiskt.
Men den är också bräcklig, seg och emellanåt lite lam.
De som jobba där ska ha guld. Jag hade aldrig personligen orkat gå upp varje morgon och se hur många människor det verkligen är som mår så dåligt, aldrig hade jag orkat lyssna på så mångas klagomål konstant.
Säg din åsikt!
//
Wivica
Postat av: Johanna
Vad är DSM-IV diagnos för nått?
Postat av: Anonym
Klockrent!
Ibland undrar man....är vården till för patienten eller patienten till för vården?????
Man minskar ju arbetslösheten så nån god gärning blir det ju man gör hihi.
Allvarligt talat så tycker jag att det pågår ett enormt resursslöseri, på all vård som man kan få bara för att den finns, när alla dessa pengar ohc timmar skulle kunna läggas på adekvat vård.
Rätt vård för rätt patient i rätt tid sparar lidande och sparar pengar.
