Säg Din Åsikt

"Ja, efter att ha blivit kallad för korkad och okunnig så tappade i alla fall jag lusten att fortsätta diskutera eller överhuvudtaget bry mig. Lycka till."


Jag menade överhuvudtaget inte att få dig att känna dig korkad. Jag pratade om hur det oftast är.
Dessutom pratade jag utefter ett allmänt perspektiv. Om hur folk oftast ser det.
Och jag har läst det jag skrev igen och det tycker jag att jag poängterade.

Men samtidigt som du kände dig träffad av min text kände jag mig kränkt av din text.
Jag skriver ju givetvis inte någonting jag inte tycker jag borde skriva och ännu mindre något min familj inte tycker jag borde skriva.
Du pratade om att min familj borde ta han om min bror och inte kan skylla situationen på socialen.
Jag talade om, eftersom du missförstod min förra text, att det kan vi visst. För vi har inte placerat min bror. Och vi har inte fattat besluten.

Men givetvis ber jag om ursäkt om någon känt sig kränkt eller korkad.
Det är inte min mening.

Säg din åsikt!
//
Wivica

"Jag tänker att detta är något som är väldigt personligt för din bror och som kanske inte behöver publiceras på internet.
Min andra tanke är att borde inte den biologiska familjen ta sitt ansvar i första hand? Din moder har skaffat barn och borde därför uppfostra och ta hand om det.
Det är självklart att det är en jobbig situation som ni borde få hjälp med ekonomiskt men det går inte att skylla på socialen. Din moder har gjort ett val att skaffa barn och får nu ta konsekvenserna.
Se det som något posetivit i stället att socialen anser din familj vara lämpliga att ta hand om din bror. Som måste vara den primära och bästa lösningen.

Jag skulle dock rekommendera att du är lite mer restrektiv när du skriver om personliga saker."



Jag ska förklara hur det ligger till. Min bror är inte den enda.
Givetvis har min mamma valt att skaffa barn, men socialtjänsten ska hjälpa till när situationer uppstår.
Situationen som uppstod med min bror, och anledningen till att han blev placerad första gången, spelar i sammanhanget ingen roll alls.

Den biologiska familjen är jag, och min familj. Och givetvis borde vi ta hand om och uppfostra min bror.
Men det är där ser ni som okunskap kommer in, tyvärr.
Kärlek är för mig (bla), att ge upp något för sig själv för att ge någon annan det den behöver.
Och så är det.

Min bror har ett handikapp och behöver speciell hjälp. Hjälp vi inte kunde ge honom. Och hur mycket ni ser det som ett misslyckande från vår sida spelar i heller ingen roll i sammanhanget.

Sedan är det så att socialen inte alls "att socialen anser din familj vara lämpliga",


utan det är så att det inte fanns någon annanstans för min bror att ta vägen.

Så det är inte ett val socialen har gjort.

En annan punkt är just den delen "Din moder har gjort ett val att skaffa barn och får nu ta konsekvenserna" är också helt fel. ADHD är inte en sjukdom efter miljö utan något som uppstår under födslen, är det min mors fel? För om det är det - så är det lika mycket någon annans fel.
Dessutom är det ingen annan mer än min bror som får ta konsekvenserna och det är DÄR socialen kommer in.

De skulle ge honom det han behöver, när vi inte kunde (och nej, inte för att vi inte ville, utan för att vi inte KUNDE Precis som att vi inte kan bota cancer. Sånt sker.). Inte göra allt ännu värre för honom.
Meningen om att det inte går att skylla på socialen är också okunskap uppenbarligen.

Socialen ska HJÄLPA barn i utsatta situationer - inte SÄTTA barn i utsatta situationer.
Vad ska min mor göra, menar du, när socialen fattar ett beslut om att han ska vara på ett sådant ställe (utan att de ens utrett dem)?

Självklart, självklart, SJÄLVKLART kan vi skylla på socialen. Vi kan göra det så mycket att vi borde anmäla.
För de har gjort två felbedömningar i placeringar på tre år på ett handikappat barn.
Det är deras ansvar.
Det är deras jobb.
Det är det de har utbildat sig till att göra.
Att göra RÄTT för BARN.

Och när de gör fel, inte en eller två gång, utan många gånger, då får vi skylla på dem.

Vi betalar skatt varje månad och år, för att sånt här ska fungera, troligtvis du med.

Sen förstår jag att den allmänna åsikten är att föräldrar ska ta hand om sitt barn och ta alla konsekvenserna ang. det.
Men guess what?
Så fungerar det inte alltid.
Och inte förrens man hamnar i situationer själv där man ser det, finns det inte mycket man kan säga.

En förälder har inte så mycket att säga till om som lagen säger att den har.
Och det finns barn som behöver annat än sina föräldrar.

Det finns så många olika exempel för att förklara hur det funkar.
Behöver du extra hjälp i skolan, så får du det, och det ska funka.
Det är allt som oftast inte föräldrars fel för att du (jag menar du allmänt inte just du) har dyslexi, och behöver extra hjälp. Men det är statens och regeringens uppgift att se till att den eleven får den hjälpen den behöver.
Och att det SKER rätt.


Ang. "Jag tänker att detta är något som är väldigt personligt för din bror och som kanske inte behöver publiceras på internet" så finns det inte mycket att svara på.
Jag får en känsla av att någonstans så vill alla att det ska vara hemlighetsmakeri.

Vår familj har varit med om mer än de flesta kan fantisera om.
Och guess what?
Vi skäms inte,
vi är öppna med det,
och vi tänker inte vara tysta när saker sker om och om igen.
Och vi har inte tänkt att ändra på detta i heller.

Jag har ingen anledning till att inte skriva personliga saker om min bror. För det hjälper andra, med antingen samma problem eller att få upp ögonen för det så många blundar för.
Vad jag väljer att skriva är upp till mig och min familj.

Så förklara gärna vad du egentligen menar, om jag skulle missuppfattat det.
Jag är intresserad och din kommentar var väntad från åtminstone någon.

Säg din åsikt!

//
Wivica

Min bror som har svår ADHD har blivit utkastad från sitt fosterhem, för dem ”orkade inte med honom längre”.

Hemmet skulle enligt socialförvaltningen ha 15 års erfarenhet av barn med grav ADHD.

En tidig måndagsmorgon fick min mamma ett samtal från Gnosjö socialförvaltning om att de skulle komma med min bror till henne på kvällen. Bara så där.

Fosterfamiljen hade inte bett mina föräldrar eller socialförvaltningen om extra hjälp för att orka med min bror. Så det kom plötsligt för oss alla.

 

Min bror fick aldrig heller veta att han skulle flytta hem, och han uppgav senare för personalen på socialen att fosterhemmet sagt att socialen bara skulle komma och ”skälla” på honom. Detta skapar givetvis en förvirring för min bror. Ett barn med ADHD är som känt i behov av förberedelser, rutiner och påminnelser.
Efter att socialförvaltningen hämtat min bror till min mamma verkade alla vara i en slags dimma av chock. Personalen var chockad över hur man kunde bete sig så mot ett barn, mina föräldrar var chockade över att andra placeringen på ca tre år också hade misslyckats. Min bror var chockad över att så plötsligt behöva flytta utan anledningar.

Idag mår min bror väldigt dåligt. Han vaknar på nätterna, skriker och slår om sig. Gråter mycket och uttrycker att han känner sig oälskad och att allt känns som hans fel. Han förstår fortfarande inte varför fosterfamiljen helt plötsligt inte ville ha honom. Och vi kan inte svara på hans frågor, för vi vet inte varför. Han är ju världens finaste, roligaste och sötaste som finns. För oss.

Han reder sig med tiden, han är fortfarande ung, bara 10 år och kommer lära sig leva med detta, trots att ingen i dagsläget riktigt vet vad som egentligen hände i hemmet. Men hur ska socialförvaltningen kunna komplettera de missar de faktiskt gjort de senaste åren? Vem ska ge honom det han har rätt till?

Min familj ligger i en svår sits nu. Gnosjö socialförvaltning, som gjorde placeringen på min bror, tar inte ansvar för de fel de gjort. Istället för att fokusera på de misstag de har gjort, fokuserar de på hur min familj skulle klara av min bror. Trots två misslyckade placeringar och två jobbiga separationer frågar sig gruppchefen inte hur de ska kunna göra det bästa för min bror, efter deras ständiga felbedömningar, utan hon frågar mina föräldrar hur de har tänkt klara av det här. För mig är det ett helt fel första fokus.

De ställer inte upp på alla möjliga vis för att min bror ska få det stöd och den hjälp han behöver hemma och i den nya skolan. Assistent kostar tillexempel, och skolan vill inte ta emot min bror förens de får den hjälp de kräver för att kunna anpassa skolgången för honom.

Vi får känslan att Gnosjö socialförvaltning väntar tills min bror har bott hos min mamma så länge att det går över på den socialförvaltning som tillhör henne, Älmhults socialförvaltning, främst eftersom att så lite händer. När så mycket måste hända nu.

Det är inte det att personalen på Gnosjö socialförvaltning inte vill hjälpa min bror, för det vill dem över allt annat och hade många planer på hur de skulle hjälpa min familj nu i början. De säger sig vilja göra mycket. Men vad är det som hindrar dem?

Det är faktiskt socialförvaltningen (oavsett vad det är för personer eller inte) som har gjort misstag, som min bror får ta konsekvenserna för. Det är inte jag, inte min familj och absolut inte min bror, som gjort det.

Min familj upplever att personalen som har hand om min brors fall mår väldigt dåligt över hur han verkat bli behandlad i hemmet. De mår dåligt över att se ett barn må så dåligt som min bror gör efter detta.

 

Istället för att hjälpa min familj och utreda fosterhemmet så bestämmer sig någon för att vi ska låta tiden gå och utreda ifall min familj är lämplig för min bror. Gruppchefen menar dessutom att ansvaret inte ligger på dem och att anställningen av fosterhemmet inte direkt gjordes av Gnosjö socialförvaltning. I stället för att utreda vad som hänt i det förra hemmet, ge min bror den assistans och det stöd han behöver och ekonomiskt hjälpa min familj för att ta sig igenom dagens situation.

 

När ska barnet skyddas?

När ska de som ansvarar ta ansvar?

När ska de som ska skydda våra barn i Sverige fatta beslut som gynnar barnet och dess familj istället för ett beslut som gynnar deras arbetsbelastning?

När ska familjen få den hjälp de har rätt till efter att socialen gjort flera misstag?

När ska ren byråkrati inte komma emellan situationer som måste lösas nu på en gång?

Och varför spelar inte personalens åsikter och känslor någon roll för gruppchefens beslut, som faktiskt inte varit där själv?

Min familj har ingen att vända sig till. De högre cheferna runt om socialförvaltningen är antingen jäviga eller anser samma sak som gruppchefen.

Hur i hela världen är det okej att min bror utsetts för det han utsetts för?

Ska min bror inte kunna få gå i skola för att Gnosjö social inte ordnar det som behövs för att han ska kunna ta del i undervisningen?

Och hur ska min familj på ett trollslag kunna anpassa hela sitt hem och sin tillvaro för ett barn med ett handikapp utan myndigheternas hjälp?

 

Min bror som har svår ADHD har blivit utkastad från sitt fosterhem för dem ”orkade inte med honom längre”.

 

Hemmet skulle enligt socialförvaltningen ha 15 års erfarenhet av barn med grav ADHD.

En tidig måndagsmorgon fick min mamma ett samtal från socialförvaltningen om att de skulle komma med min bror till henne på kvällen. Bara så där.

Fosterfamiljen hade inte bett mina föräldrar eller socialförvaltningen om extra hjälp för att orka med min bror. Så det kom plötsligt för oss alla.

 

Min bror fick aldrig heller veta att han skulle flytta hem, och han uppgav senare för personalen på socialen att fosterhemmet sagt att socialen bara skulle komma och ”skälla” på honom. Detta skapar givetvis en förvirring för min bror. Ett barn med ADHD är som känt i behov av förberedelser, rutiner och påminnelser.

 

Idag mår min bror väldigt dåligt. Han vaknar på nätterna, skriker och slår om sig. Gråter mycket och uttrycker att han känner sig oälskad och att allt känns som hans fel. Han förstår fortfarande inte varför fosterfamiljen helt plötsligt inte ville ha honom. Och vi kan inte svara på hans frågor, för vi vet inte varför. Han är ju världens finaste, roligaste och sötaste som finns. För oss.

 

Han reder sig med tiden, han är fortfarande ung, bara 10 år och kommer lära sig leva med detta, trots att ingen i dagsläget riktigt vet vad som egentligen hände i hemmet.

 

Min familj ligger i en svår sits nu. Socialförvaltningen, som gjorde placeringen på min bror, tar inte ansvar för de fel de gjort.

 

De ställer inte upp på alla möjliga vis för att min bror ska få det stöd och den hjälp han behöver hemma och i den nya skolan. Assistent kostar tillexempel, och skolan vill inte ta emot min bror förens de får den hjälp de kräver för att kunna anpassa skolgången för honom.

 

Socialförvaltningen väntar tills min bror har bott hos min mamma så länge att det går över på den socialförvaltning som tillhör henne.

Det är inte det att personalen på socialen inte vill hjälpa min bror, för det vill dem över allt annat och hade många planer på hur de skulle hjälpa min familj nu i början. Utan det är deras gruppchef som stoppar dem att göra det som faktiskt behövs i nuläget. De får i stort sätt inte göra någonting.

Min familj upplever att personalen som har hand om min brors fall mår väldigt dåligt över hur han verkat bli behandlad i hemmet.

 

Istället för att hjälpa min familj och utreda fosterhemmet så bestämmer gruppchefen att vi ska låta tiden gå och utreda ifall min familj är lämplig för min bror. Gruppchefen menar dessutom att ansvaret inte ligger på dem och att anställningen av fosterhemmet inte direkt gjordes av socialförvaltningen. I stället för att utredda vad som hänt i det förra hemmet, ge min bror den assistans och det stöd han behöver och ekonomiskt hjälpa min familj för att ta sig igenom dagens situation.

 

När ska barnet skyddas?

När ska de som ansvarar ta ansvar?

När ska de som ska skydda våra barn i Sverige fatta beslut som gynnar barnet och dess familj istället för ett beslut som gynnar deras arbetsbelastning?

När ska familjen få den hjälp de har rätt till efter att socialen gjort flera misstag?

När ska ren byråkrati inte komma emellan situationer som måste lösas nu på en gång?

Och varför spelar inte personalens åsikter och känslor någon roll för gruppchefens beslut, som faktiskt inte varit där själv?

Min familj har ingen att vända sig till. De högre cheferna runt om socialförvaltningen är antingen jäviga eller anser samma sak som gruppchefen.

Hur i hela världen är det okej att min bror utsetts för det han utsetts för?

Ska min bror inte kunna få gå i skola för att socialen inte ordnar det som behövs för att han ska kunna ta del i undervisningen?

Och hur ska min familj på ett trollslag kunna anpassa hela sitt hem och sin tillvaro för ett barn med ett handikapp utan myndigheternas hjälp?

 

Säg din åsikt!

 

//

Wivica

Det kanske bara är jag.
Alla upplever och tolkar saker olika.

Men när oljan började läcka ut i mexikanska golfen var det katastrof.
En enda stor röra och alla verkade göra vad som helst för att få stop på läckan.
Det var ständigt uppe och ansvarit folk verkade verkligen jobba med problemet.

Men nu har jag fått känslan att de börjar ge upp.
Inte att de börjat rulla tummarna men att de inte stressar för att lösa det.
"Havet är ändå så förstört nu sååå..."

Lite så känns det.
Som om ingenting händer.

Är det bara jag som upplever/upplevt det så?

Säg din åsikt!

//
Wivica

Det nya gymnasiet innebär bland annat (lite lätt förklarat) att man antingen får välja mellan yrkesstudier (ej förberedande till högskola) eller studieförberedande studier.

6 studieförberedande program kommer finnas (media försvinner helt tex) och ca 12 yrkesförberedande.

Detta kommer gälla för nästa grupp som kommer in på gymnasiet (år 2011). Jag slipper det nya systemet eftersom jag tillhör den sista gruppen som tillhör det gamla gymnasiet.

 

Skulle man på något sätt behöva komplettera sina betyg för att få komma in på högskolan, tex om man inte läst en viss kurs eller gått ett yrkesförberedande program, så hamnar man i en ny grupp vid intagning för högskolan.

Det finns tre intagningsgrupper numera. En för dem som gjort högskoleprovet, en för dem med godkänd gymnasie utbildning (senare endast dem som läst ett av dem 6 studieförberedande programmen, som sagt ovan) och en grupp för dem som kompletterat.

Det blir kompletteringsgruppen som har svårast att komma in.

Ett exempel på det är en nyhetssändning som var på TV4 härom dagen.

En tjej som kompletterat sina betyg på komvux (gymnasieskolan för vuxna) hade pluggat upp sina betyg till MVG i nästa alla ämnen. Hon drömmer om att bli läkare och måste därmed komma in på högskolan. Men eftersom hon har kompletterat sina betyg hamnar hon i den tredje lilla gruppen - kompletteringsgruppen. Och hon kom inte in på högskolan.

Hon kämpade för att komma in där hon ville för att kunna bli det hon ville. Men fick inte komma in för att hon av någon anledning fick jobba upp sina betyg.

Kompletteringsgruppen är den sista gruppen som blir antagna om det finns platser kvar.

 

 

Jag har inte vetat vad jag velat gå för program innan. Tills nu. Nu läser jag på handel och administration.

Det kan bära eller brista och är ett osäkert kort från min sida. Jag kan vara riktigt dålig på det här eller riktigt bra. Jag vet inte, för jag vet knappt vad det innebär.

Risken finns att jag ångrar mig, eller saknar kurser för att läsa vidare senare. Och just nu håller jag och min Studievägledare på med att på något sätt få med så många kurser som möjligt så att jag inte missar något ämne som man behöver för att kunna komma in på de vanligaste yrkeslinjerna på högskolan. Troligtvis kommer jag sakna något ämne ändå.

Då måste jag komplettera för att kunna läsa vidare. Och då kanske jag inte kommer in - hur bra jag än är.

 

Det nya gymnasiet kommer bli dåligt. Helt säkert. Det tror jag verkligen.

Man måste som 16-17 åring veta nästan exakt vad man ska bli och vilket program och ev. vidareutbildning man måste plugga igenom för att bli det. För om man inte vet det, så måste man kanske plugga om eller komplettera, och då kan det ta år och onödigt mycket studerande innan man (om man nu har tur) kan komma in på det man vill.

 

Enligt mig, så säger den nya varianten av gymnasiet att:

• vi inte får göra misstag.

• Vi inte får ångra oss.
• Vi som barn helst ska kunna fatta livsavgörande beslut.
• Om livet på något sätt är/varit/blir svårt för en eller dyligt så försvåras chansen till utbildning på en högre nivå.
• Man får inte heller vilja bli något annat eller något mer i sitt liv, utan att det kan bli som nämnt ovan.

Så för att man är född i en svårt familjesituation som hindrar ens studier, för att ens liv tar nya riktningar, man får nya mål eller för att man inte riktigt vet vad man vill göra med sitt liv. Så finns det en risk att man inte kan utbilda sig till det man vill.

 

Dessutom så är det som bekant väldigt svårt att få jobb utan gymnasieutbildning.

Så 16-17åring kan man inte i heller vänta med att bestämma sig, för chansen för jobb (så man kan försörja sig) är liten.

Och då kan utgiften socialbidrag bli större för staten, istället.

 

Är det bara jag, eller är det inte lite tvetydligt?

Lite dumt och tillochmed lite emot det Sverige står för?

 

Säg din åsikt!

//

Wivica

(Jag kan inte lova att denna information är 100% säker. Det är så här jag har fått det förklarat för mig.)

Jag förstår inte vad saken är.
Har människor ingen gräns och vett?

Just nu är det valkampanj i varje vrå och åsikter, tankar och kränkningar haglar.

Idag hörde jag tex på nyheterna att postmännen i Södertälje (tror jag det var) vägrade dela ut reklam där det stod något liknande: "Nu bygger vi upp Södertälje istället för ett Bagdad".

Man kan tycka (man får tycka) att invandrare inte har i Sverige att göra.
Men man behöver inte kränka, vara rasistisk, elak och omännsklig för det.

Alla får säga sin åsik, men man behöver inte sänka nivån så groteskt mycket.

Man kan uttrycka sin åsikt - utan att få andra att må dåligt.
Man kan kämpa för att få landet till så man vill ha det utan att folk ska behöva lida.

Säg din åsikt!

//
Wivica

Nyheterna

En studie har gjorts att det äldsta barnet i en familj är smartast men också snålast.

Barnet är dessutom så litar de äldsta barnen mindre på omgivningen än de övriga barnen i skaran.

"Forskarna tolkar detta som att förstfödda är sämre på att lita på andra och på att samarbeta.

– Det kan vara så att de förstfödda samarbetar mindre utanför familjen eftersom de samarbetar mer inom familjen, säger Alexandre Courtiol, vid Institute of Evolutionary Sciences i Montpellier, som lett studien."

 

 

Jag som är äldst av min syskonskara kan ju känna mig både nöjd och onöjd.

 

Men allvarligt, hur mycket av alla studier är verkligen sant?

Hur vet vi att vi kan lita på dem?

Jag tar det mesta med en nypa salt jag.

 

Säg din åsikt!

 

//

Wivica

 

• Det finns cirka 5.600 barn i kronofogdemyndighetens register över obetalda skulder. Barnens skulder uppgår till 38 miljoner kronor, enligt Riksskatteverket. En fjortonårig flicka har den största skulden. Den är på 321.000 kronor och gäller 247 obetalda parkeringsböter
• Den näst största skulden har en pojke med skatteskulder på 244 000 kronor.

Detta är två exempel på hur verkligheten ser ut trots att barn endast undantagsvis kan ingå avtal utan föräldrarnas eller överförmyndarens samtycke.

• I dag har 2.448 barn i Sverige skatteskulder på sammanlagt cirka 10 miljoner kronor. Skulder som ofta beror på föräldrarnas agerande eller brist på agerande.

• Det är vanligt att föräldrar skriver över sina bilar på sina barn. I Vägtrafikregistret finns 4.167 barn från 15 års ålder och nedåt registrerade som bilägare till nästan 5 000 fordon. Genom att skriva över bilen på barnen tror föräldrarna att de kan undanhålla egendom från kronofogdemyndigheten. Räkningar för felparkeringar och fordonsskatter skrivs därmed ut i barnets namn eftersom bilen är registrerad på barnet. När föräldrarna struntar i att betala avgifter och skatter får barnet betalningsanmärkningar.

• Det finns 901 barn i kronofogdemyndighetens register för totalt cirka 5 miljoner kronor i obetalda fordonsskatter och felparkeringsavgifter och till det kommer också skulder för obetalda trafikförsäkringsavgifter.

Den som får en betalningsanmärkning kan senare i livet få problem med att få hyreskontrakt, telefonabonnemang, lån på banken och vissa arbeten. Många, både barn och vuxna, är inte medvetna om vad en betalningsanmärkning kan innebära. Barn som har en betalningsanmärkning får en sämre start i vuxenlivet än andra. Många gånger är det barnens föräldrar som har försatt barnet i den situationen.

• Barns skulder består främst av obetalda skatter, skulder som kommer från bilar som föräldrarna överfört på sina barn, skulder för böter i brottmål samt skulder för avgifter till Brottsofferfonden och skadestånd.

• Barn har även skulder för skolfoton, skol- och vårdavgifter, videofilmsuthyrning och köp från internet. En pojke född 1985 har en skuld till kommunen på drygt 1.800 kronor för skolluncher som inte har betalats och en annan pojke född 1988 har en skuld till optiker på drygt 2.400 kronor.

• Barn kan äga tillgångar och ådra sig skulder. Men deras rättshandlingsförmåga är begränsad. Ett barn kan inte ingå avtal utan föräldrarnas eller förmyndarens samtycke om det är under 16 år. Från och med 16 års ålder får barn ingå avtal i vissa situationer.

• Trots detta visar färsk statistik från kronofogdemyndigheten i Göteborg, som är representativ för hela landet, att hälften av de 762 barnen i myndighetens register var födda 1988 eller senare.

Föräldrar kan enligt föräldrabalken inte skuldsätta sina barn utan överförmyndarens samtycke. Denne ska se till att föräldrarna tar hand om barns egendom och är redan i dag mycket restriktiv med att godkänna att barn skuldsätts. Trots detta har många barn skulder som kommer från avtal som föräldrarna inte har samtyckt till eller från avtal om skuldsättning som överförmyndaren inte har godkänt.

• Ett aktuellt exempel på detta gäller en mormor som annonserade i en tidning för sitt företag. När kvinnan inte betalade för annonsen flyttades skulden över till det ettåriga barnbarnet som blev så kallat restförd hos kronofogden. Om överförmyndaren ska kunna ha den tillsyn över minderåriga som det är tänkt måste den också få veta att ett barn kommer att skuldsättas eller har skuldsatts. I dag har överförmyndaren inga tillfredsställande möjligheter att få den informationen.

Det finns även regler för hur barn får ta emot gåvor. Om ett barn får en gåva som barnet inte kan anses förstå innebörden av ska föräldrarna i stället ta emot gåvan. Om en förälder själv ger sitt barn en gåva ska överförmyndaren informeras och en god man utses. Den gode mannen ska också godta gåvan för att den ska bli giltig. Ett stort problem är att överförmyndaren ofta inte informeras om gåvor. Det betyder att många av de skulder som barn har fått på grund av att familjens bil är skriven på dem är ogiltiga eftersom bilen inte har skrivits över på barnet på laglig väg.

• Den ledande tanken med både FN:s barnkonvention och föräldrabalken är att föräldrar inte ska kunna skuldsätta sina barn. Trots detta är tusentals barn skuldsatta i Sverige. I många fall är skulderna dessutom ogiltiga och det är osäkert vem som är betalningsansvarig. Detta är oacceptabelt och en allvarlig brist i rättssamhället.

Läs mer här: Artikel

Säg din åsikt!

//
Wivica