Säg Din Åsikt

Min bror som har svår ADHD har blivit utkastad från sitt fosterhem, för dem ”orkade inte med honom längre”.

Hemmet skulle enligt socialförvaltningen ha 15 års erfarenhet av barn med grav ADHD.

En tidig måndagsmorgon fick min mamma ett samtal från Gnosjö socialförvaltning om att de skulle komma med min bror till henne på kvällen. Bara så där.

Fosterfamiljen hade inte bett mina föräldrar eller socialförvaltningen om extra hjälp för att orka med min bror. Så det kom plötsligt för oss alla.

Min bror fick aldrig heller veta att han skulle flytta hem, och han uppgav senare för personalen på socialen att fosterhemmet sagt att socialen bara skulle komma och ”skälla” på honom. Detta skapar givetvis en förvirring för min bror. Ett barn med ADHD är som känt i behov av förberedelser, rutiner och påminnelser.
Efter att socialförvaltningen hämtat min bror till min mamma verkade alla vara i en slags dimma av chock. Personalen var chockad över hur man kunde bete sig så mot ett barn, mina föräldrar var chockade över att andra placeringen på ca tre år också hade misslyckats. Min bror var chockad över att så plötsligt behöva flytta utan anledningar.

Idag mår min bror väldigt dåligt. Han vaknar på nätterna, skriker och slår om sig. Gråter mycket och uttrycker att han känner sig oälskad och att allt känns som hans fel. Han förstår fortfarande inte varför fosterfamiljen helt plötsligt inte ville ha honom. Och vi kan inte svara på hans frågor, för vi vet inte varför. Han är ju världens finaste, roligaste och sötaste som finns. För oss.

Han reder sig med tiden, han är fortfarande ung, bara 10 år och kommer lära sig leva med detta, trots att ingen i dagsläget riktigt vet vad som egentligen hände i hemmet. Men hur ska socialförvaltningen kunna komplettera de missar de faktiskt gjort de senaste åren? Vem ska ge honom det han har rätt till?

Min familj ligger i en svår sits nu. Gnosjö socialförvaltning, som gjorde placeringen på min bror, tar inte ansvar för de fel de gjort. Istället för att fokusera på de misstag de har gjort, fokuserar de på hur min familj skulle klara av min bror. Trots två misslyckade placeringar och två jobbiga separationer frågar sig gruppchefen inte hur de ska kunna göra det bästa för min bror, efter deras ständiga felbedömningar, utan hon frågar mina föräldrar hur de har tänkt klara av det här. För mig är det ett helt fel första fokus.

De ställer inte upp på alla möjliga vis för att min bror ska få det stöd och den hjälp han behöver hemma och i den nya skolan. Assistent kostar tillexempel, och skolan vill inte ta emot min bror förens de får den hjälp de kräver för att kunna anpassa skolgången för honom.

Vi får känslan att Gnosjö socialförvaltning väntar tills min bror har bott hos min mamma så länge att det går över på den socialförvaltning som tillhör henne, Älmhults socialförvaltning, främst eftersom att så lite händer. När så mycket måste hända nu.

Det är inte det att personalen på Gnosjö socialförvaltning inte vill hjälpa min bror, för det vill dem över allt annat och hade många planer på hur de skulle hjälpa min familj nu i början. De säger sig vilja göra mycket. Men vad är det som hindrar dem?

Det är faktiskt socialförvaltningen (oavsett vad det är för personer eller inte) som har gjort misstag, som min bror får ta konsekvenserna för. Det är inte jag, inte min familj och absolut inte min bror, som gjort det.

Min familj upplever att personalen som har hand om min brors fall mår väldigt dåligt över hur han verkat bli behandlad i hemmet. De mår dåligt över att se ett barn må så dåligt som min bror gör efter detta.

Istället för att hjälpa min familj och utreda fosterhemmet så bestämmer sig någon för att vi ska låta tiden gå och utreda ifall min familj är lämplig för min bror. Gruppchefen menar dessutom att ansvaret inte ligger på dem och att anställningen av fosterhemmet inte direkt gjordes av Gnosjö socialförvaltning. I stället för att utreda vad som hänt i det förra hemmet, ge min bror den assistans och det stöd han behöver och ekonomiskt hjälpa min familj för att ta sig igenom dagens situation.

När ska barnet skyddas?

När ska de som ansvarar ta ansvar?

När ska de som ska skydda våra barn i Sverige fatta beslut som gynnar barnet och dess familj istället för ett beslut som gynnar deras arbetsbelastning?

När ska familjen få den hjälp de har rätt till efter att socialen gjort flera misstag?

När ska ren byråkrati inte komma emellan situationer som måste lösas nu på en gång?

Och varför spelar inte personalens åsikter och känslor någon roll för gruppchefens beslut, som faktiskt inte varit där själv?

Min familj har ingen att vända sig till. De högre cheferna runt om socialförvaltningen är antingen jäviga eller anser samma sak som gruppchefen.

Hur i hela världen är det okej att min bror utsetts för det han utsetts för?

Ska min bror inte kunna få gå i skola för att Gnosjö social inte ordnar det som behövs för att han ska kunna ta del i undervisningen?

Och hur ska min familj på ett trollslag kunna anpassa hela sitt hem och sin tillvaro för ett barn med ett handikapp utan myndigheternas hjälp?

Min bror som har svår ADHD har blivit utkastad från sitt fosterhem för dem ”orkade inte med honom längre”.

Hemmet skulle enligt socialförvaltningen ha 15 års erfarenhet av barn med grav ADHD.

En tidig måndagsmorgon fick min mamma ett samtal från socialförvaltningen om att de skulle komma med min bror till henne på kvällen. Bara så där.

Fosterfamiljen hade inte bett mina föräldrar eller socialförvaltningen om extra hjälp för att orka med min bror. Så det kom plötsligt för oss alla.

Min bror fick aldrig heller veta att han skulle flytta hem, och han uppgav senare för personalen på socialen att fosterhemmet sagt att socialen bara skulle komma och ”skälla” på honom. Detta skapar givetvis en förvirring för min bror. Ett barn med ADHD är som känt i behov av förberedelser, rutiner och påminnelser.

Idag mår min bror väldigt dåligt. Han vaknar på nätterna, skriker och slår om sig. Gråter mycket och uttrycker att han känner sig oälskad och att allt känns som hans fel. Han förstår fortfarande inte varför fosterfamiljen helt plötsligt inte ville ha honom. Och vi kan inte svara på hans frågor, för vi vet inte varför. Han är ju världens finaste, roligaste och sötaste som finns. För oss.

Han reder sig med tiden, han är fortfarande ung, bara 10 år och kommer lära sig leva med detta, trots att ingen i dagsläget riktigt vet vad som egentligen hände i hemmet.

Min familj ligger i en svår sits nu. Socialförvaltningen, som gjorde placeringen på min bror, tar inte ansvar för de fel de gjort.

De ställer inte upp på alla möjliga vis för att min bror ska få det stöd och den hjälp han behöver hemma och i den nya skolan. Assistent kostar tillexempel, och skolan vill inte ta emot min bror förens de får den hjälp de kräver för att kunna anpassa skolgången för honom.

Socialförvaltningen väntar tills min bror har bott hos min mamma så länge att det går över på den socialförvaltning som tillhör henne.

Det är inte det att personalen på socialen inte vill hjälpa min bror, för det vill dem över allt annat och hade många planer på hur de skulle hjälpa min familj nu i början. Utan det är deras gruppchef som stoppar dem att göra det som faktiskt behövs i nuläget. De får i stort sätt inte göra någonting.

Min familj upplever att personalen som har hand om min brors fall mår väldigt dåligt över hur han verkat bli behandlad i hemmet.

Istället för att hjälpa min familj och utreda fosterhemmet så bestämmer gruppchefen att vi ska låta tiden gå och utreda ifall min familj är lämplig för min bror. Gruppchefen menar dessutom att ansvaret inte ligger på dem och att anställningen av fosterhemmet inte direkt gjordes av socialförvaltningen. I stället för att utredda vad som hänt i det förra hemmet, ge min bror den assistans och det stöd han behöver och ekonomiskt hjälpa min familj för att ta sig igenom dagens situation.

När ska barnet skyddas?

När ska de som ansvarar ta ansvar?

När ska de som ska skydda våra barn i Sverige fatta beslut som gynnar barnet och dess familj istället för ett beslut som gynnar deras arbetsbelastning?

När ska familjen få den hjälp de har rätt till efter att socialen gjort flera misstag?

När ska ren byråkrati inte komma emellan situationer som måste lösas nu på en gång?

Och varför spelar inte personalens åsikter och känslor någon roll för gruppchefens beslut, som faktiskt inte varit där själv?

Min familj har ingen att vända sig till. De högre cheferna runt om socialförvaltningen är antingen jäviga eller anser samma sak som gruppchefen.

Hur i hela världen är det okej att min bror utsetts för det han utsetts för?

Ska min bror inte kunna få gå i skola för att socialen inte ordnar det som behövs för att han ska kunna ta del i undervisningen?

Och hur ska min familj på ett trollslag kunna anpassa hela sitt hem och sin tillvaro för ett barn med ett handikapp utan myndigheternas hjälp?

Säg din åsikt!

//

Wivica