Säg Din Åsikt

"Ja, efter att ha blivit kallad för korkad och okunnig så tappade i alla fall jag lusten att fortsätta diskutera eller överhuvudtaget bry mig. Lycka till."


Jag menade överhuvudtaget inte att få dig att känna dig korkad. Jag pratade om hur det oftast är.
Dessutom pratade jag utefter ett allmänt perspektiv. Om hur folk oftast ser det.
Och jag har läst det jag skrev igen och det tycker jag att jag poängterade.

Men samtidigt som du kände dig träffad av min text kände jag mig kränkt av din text.
Jag skriver ju givetvis inte någonting jag inte tycker jag borde skriva och ännu mindre något min familj inte tycker jag borde skriva.
Du pratade om att min familj borde ta han om min bror och inte kan skylla situationen på socialen.
Jag talade om, eftersom du missförstod min förra text, att det kan vi visst. För vi har inte placerat min bror. Och vi har inte fattat besluten.

Men givetvis ber jag om ursäkt om någon känt sig kränkt eller korkad.
Det är inte min mening.

Säg din åsikt!
//
Wivica

"Jag tänker att detta är något som är väldigt personligt för din bror och som kanske inte behöver publiceras på internet.
Min andra tanke är att borde inte den biologiska familjen ta sitt ansvar i första hand? Din moder har skaffat barn och borde därför uppfostra och ta hand om det.
Det är självklart att det är en jobbig situation som ni borde få hjälp med ekonomiskt men det går inte att skylla på socialen. Din moder har gjort ett val att skaffa barn och får nu ta konsekvenserna.
Se det som något posetivit i stället att socialen anser din familj vara lämpliga att ta hand om din bror. Som måste vara den primära och bästa lösningen.

Jag skulle dock rekommendera att du är lite mer restrektiv när du skriver om personliga saker."



Jag ska förklara hur det ligger till. Min bror är inte den enda.
Givetvis har min mamma valt att skaffa barn, men socialtjänsten ska hjälpa till när situationer uppstår.
Situationen som uppstod med min bror, och anledningen till att han blev placerad första gången, spelar i sammanhanget ingen roll alls.

Den biologiska familjen är jag, och min familj. Och givetvis borde vi ta hand om och uppfostra min bror.
Men det är där ser ni som okunskap kommer in, tyvärr.
Kärlek är för mig (bla), att ge upp något för sig själv för att ge någon annan det den behöver.
Och så är det.

Min bror har ett handikapp och behöver speciell hjälp. Hjälp vi inte kunde ge honom. Och hur mycket ni ser det som ett misslyckande från vår sida spelar i heller ingen roll i sammanhanget.

Sedan är det så att socialen inte alls "att socialen anser din familj vara lämpliga",


utan det är så att det inte fanns någon annanstans för min bror att ta vägen.

Så det är inte ett val socialen har gjort.

En annan punkt är just den delen "Din moder har gjort ett val att skaffa barn och får nu ta konsekvenserna" är också helt fel. ADHD är inte en sjukdom efter miljö utan något som uppstår under födslen, är det min mors fel? För om det är det - så är det lika mycket någon annans fel.
Dessutom är det ingen annan mer än min bror som får ta konsekvenserna och det är DÄR socialen kommer in.

De skulle ge honom det han behöver, när vi inte kunde (och nej, inte för att vi inte ville, utan för att vi inte KUNDE Precis som att vi inte kan bota cancer. Sånt sker.). Inte göra allt ännu värre för honom.
Meningen om att det inte går att skylla på socialen är också okunskap uppenbarligen.

Socialen ska HJÄLPA barn i utsatta situationer - inte SÄTTA barn i utsatta situationer.
Vad ska min mor göra, menar du, när socialen fattar ett beslut om att han ska vara på ett sådant ställe (utan att de ens utrett dem)?

Självklart, självklart, SJÄLVKLART kan vi skylla på socialen. Vi kan göra det så mycket att vi borde anmäla.
För de har gjort två felbedömningar i placeringar på tre år på ett handikappat barn.
Det är deras ansvar.
Det är deras jobb.
Det är det de har utbildat sig till att göra.
Att göra RÄTT för BARN.

Och när de gör fel, inte en eller två gång, utan många gånger, då får vi skylla på dem.

Vi betalar skatt varje månad och år, för att sånt här ska fungera, troligtvis du med.

Sen förstår jag att den allmänna åsikten är att föräldrar ska ta hand om sitt barn och ta alla konsekvenserna ang. det.
Men guess what?
Så fungerar det inte alltid.
Och inte förrens man hamnar i situationer själv där man ser det, finns det inte mycket man kan säga.

En förälder har inte så mycket att säga till om som lagen säger att den har.
Och det finns barn som behöver annat än sina föräldrar.

Det finns så många olika exempel för att förklara hur det funkar.
Behöver du extra hjälp i skolan, så får du det, och det ska funka.
Det är allt som oftast inte föräldrars fel för att du (jag menar du allmänt inte just du) har dyslexi, och behöver extra hjälp. Men det är statens och regeringens uppgift att se till att den eleven får den hjälpen den behöver.
Och att det SKER rätt.


Ang. "Jag tänker att detta är något som är väldigt personligt för din bror och som kanske inte behöver publiceras på internet" så finns det inte mycket att svara på.
Jag får en känsla av att någonstans så vill alla att det ska vara hemlighetsmakeri.

Vår familj har varit med om mer än de flesta kan fantisera om.
Och guess what?
Vi skäms inte,
vi är öppna med det,
och vi tänker inte vara tysta när saker sker om och om igen.
Och vi har inte tänkt att ändra på detta i heller.

Jag har ingen anledning till att inte skriva personliga saker om min bror. För det hjälper andra, med antingen samma problem eller att få upp ögonen för det så många blundar för.
Vad jag väljer att skriva är upp till mig och min familj.

Så förklara gärna vad du egentligen menar, om jag skulle missuppfattat det.
Jag är intresserad och din kommentar var väntad från åtminstone någon.

Säg din åsikt!

//
Wivica

Svar:

Den diagnostiska och statistiska manualen för psykiska störningar (DSM-IV), som är det amerikanska psykiatriska samfundets klassifikationssystem, består av fem axlar av störningar. Detta kan ge personen som ska ställa diagnos en tanke på att inte bara fokusera på en klinisk störning utan även överväga andra viktiga aspekter.

Läs mer här:
DSM-IV diagnos.

//
Wivica