Säg Din Åsikt

Att som förälder behöva lämna bort sitt barn av olika anledningar till någon annan som ska ta hand om det är bland det jobbigaste och hemskaste som måste finnas.

Men jag kan inte slita mina tankar från två saker:

- Folk som tar hand om främmande barn som haft det jobbigt på olika vis, med öppna armar och öppen dörr.
Det är stort!

- Att som förälder låta någon annan ta hand om ens barn.

Sista punkten är mest i mina tankar just nu.

Jag vet inte hur jag skulle kunna lämna mitt barn till någon som inte delar mina värderingar, tankar och tycken ang bla barnuppfostran.

Att någon annan skulle få lära mitt barn saker jag inte stödjer. Nej, aldrig.

Om jag någon gång blir förälder i framtiden så ska mitt barn lära sig efter mina värderingar och uppfostras på mitt och faderns vis.
Inte så att barnet inte får anse och ha sina åsikter.
Men det ska uppfostras på samma grunder som jag tycker är OK, mest rätt.

Och det är ju en förälders uppgift, right?
Att ge barnet en stabil och klar bild på omvärden med omsorg och kärlek.
Lära dem att hitta sig själva och ha sina åsikter på ett rätt sätt.

Utan att bygga sina åsikter på uppror, falska förhoppningar och motsägelser.

Jag anser att en förälders ansvar är att hjälpa barnet på alla sätt att få en så stark personlighet att den vet vad den tycker och tänker och klarar av att stå för det.


Så skulle jag behöva och/eller vara tvungen att placera mitt barn av olika anledningar så skulle det vara hos en person jag tycker uppfostrar på ett rätt sätt, anser som jag i de flesta avseenden ang barnet i fråga och som jag och barnet litar på.


Nu blev detta ett slarvigt inlägg, men jag hoppas jag fått fram min åsikt.

Säg din åsikt!
//
Wivica

Jag kan inte släppa allt som har med pedofiler att göra.

Bilder målas ständigt upp i mitt huvud.
Hur tänker dem?
Vad är det som är upphetsande i att förstöra små livliga glada söta barns liv?
Är det något jag missat i allt?

Det finns alltså män - och kvinnor (det ska vi verkligen inte glömma!), som är funtade så.

De våldför sig på BARN.
Oskyldiga, oskyddade och ovetande barn.

Först gör dem det.
Och sen lever dem med det.

De går upp varje dag och vet med sig att de har förstört någons liv.
De duschar, går och jobbar, är social med vänner och familj, ser en bra film på tv och somnar lugnt.


Jag förstår inte processen. Hur en sådan tanke uppkommer, tänks och sedan över går till handling.

Och jag blir galen av att inte förstå.


När dessa människor - om vi kan kalla dem det - i vissa fall blir tagna så mår många av dem dåligt.
Får något samvete av något slag.
Men inte dåligt samvete för att dem pojkar och flickor vars liv blivit en mardröm, ett liv där de inte kan lita på någon.
Utan för deras egen skull.
Deras liv har blivit förstörda.
De är inte fria längre.

Jag skulle vilja skrika till dem och säga att det är barnen som inte är fria längre,
det är deras familjer som inte är fria längre..
De är för alltid fångade i något de aldrig riktigt fullt ut kommer ifrån.

Händerna skakar på mig.
Alla mammor, alla syskon och alla dem människor som faktiskt i barnets framtid inte kan närma sig dem pga en ynka människa som inte bara hade varit lite kåt utan inte heller kunnat kontrollera sina lustar.
Alla dem människorna lider för vad en människa - i mina ögon knappt värd att leva - gjorde.

Vad en människa, vad flera människor gör just precis nu.


Jag kan inte kontrollera mig själv, inte sluta tänka på de små barnen.
Modersinstinkten får mig att tänka tankar jag inte trodde jag ens var kapabel att tänka.

Säg din åsikt!

//
'
Wivica