Alla pratar om jul ångest.
Om ångest pga julklappar, julmat och om ångesten att julen ska vara lika bra som alla andras.

Ångesten över att alla andras barn får en så mycket dyrare jul, roligare jul, glimmigare jul.

Så vi gör det större, ljusare, varmare, mysigare och dyrare än någon annan. "Annars är det ingen riktig jul. Då kan det vara."

Tusen krönikor skrivs nu om denna ångesten och hur den inte alls har med verkligheten att göra. Tips om hur du undviker den. Så det är inte det jag tänker skriva om idag. För det är bara så; den ångesten är onödig och har inte något med det verkliga och viktiga att göra. Den ångesten skapar man själv. Så välj själv att ta bort den - idag.

Ibland nämns att julen, ångesten, är värst för de barn som har missbrukande föräldrar. Hur jobbigt det är för de stackars barnen, som har föräldrar som lullar runt bland ölburkar och vinfläckar.


Men pratar någon om barnen som ska slitas mellan föräldrarna? Om varje litet barn som INTE vill fira jul, för dem vet att känslan av skuld & skam kommer prägla hela julandan - för att de borde valt den andra föräldern.

Pratar någon djupare in på ämnet om hur vissa barn kanske väljer den missbrukande föräldern, av skuld och längtan till föräldern de aldrig haft och kanske aldrig får? På hur hela juldimman egentligen är ånga av sprit, tabletter, djupa andetag, ångest, panik och sorg? Pratar någon om den sorgen?

Pratar någon om att man glömt meningen med julen? Kommer vi ihåg Jesu födelse? Kommer vi ihåg värmen i att bara umgås, prata och bara vara?

Säger någon hur jävla ytliga vi blivit, så materiella vi har blivit att vi inte ens snuddar vid det verkliga djupet längre?

Nu pratar jag inte om julklappar eller julmat längre, jag pratar om ångesten till något helt annat.
Något som är bortglömt, dolt och smärtsamt.


Visste ni att många barn inte längtar till jul?
Och visste ni att det beror på föräldrar?

Och, jag vet det låter som något totalt osant, men visste ni att det finns FÖRÄLDRAR som INTE vill fira jul med SINA BARN?



Nej. Ångesten över att vara oälskad, oönskad och icke - värd är en helt annan, viktigare typ av ångesten.

Ångesten över att snart är det jullov och att det innebär bråk, folk som hatar, folk som inte in i själen bryr sig om julen/barnen. Ångesten över att man är barn och skulden över att man orsakar den stressen, pressen, ångesten och det lidandet det tycks vara för alla vuxna.


Well, nu är jag vuxen själv, men jag vågar säga; Jävla vuxna, tack för att ni förstör julen.
Tack för att ni gör den till något den aldrig är och aldrig kommer vara.

Tack för alla hemska minnen. Tack för alla känslor ni skapar pga era krav och era sätt att hantera de kraven.

Det är ni som är ångesten, ni är skaparen av den och det är ni som håller den i rullning. Skyll på barnen hur mycket ni vill, men det är sanningen.


Våga säg din åsikt!

// Wivica

När jag nu gått in på mitt tredje och sista år som feriearbetare på Gnosjö folkbibliotek så är det med blandade känslor. Jag har i nuläget svårt att se hur jag skulle hitta en bättre arbetsplats i framtiden, men jag vet att med erfarenheterna från denna tar mig till en ljus framtid.
Innan (och under mitt första år) som jag hade äran att få sommarjobb på biblioteket var jag en förvirrad, bortkommen och allmänt nedstämd typisk tonåring. Jag visste verken vad jag ville med mitt liv eller om jag ens ville leva det.
Precis som så många andra sökte jag jobbet för pengarnas skull och givetvis pga. de vuxnas eviga tjat om vikten av sysselsättning. Att det lilla sekundbeslutet skulle komma att vända stora delar av mitt liv till det bättre, trodde jag verkligen inte då. Biblioteket med dess personal, chefer och böcker har inte bara gett mig vägledning till att förstå och gilla min egen personlighet utan också lärt mig ett socialt samspel med andra människor, som för mig var långt mycket svårare förr. Vikten av att ha jobb, göra sitt bästa och vara nöjd med det strå man kan dra till stacken, är värderingar och kunskaper som hade tagit mig lång tid att få utan personalen på Gnosjö bibliotek. Mer tålmodiga, varmhjärtade och välkomnande personer får man leta efter. Idag är jag självsäker, hoppfull och jag har en större aning om vad jag vill göra med mitt liv. Denna period kommer med säkerhet vara grunden till många val jag gör fortsättningsvis.
Budskapet jag vill få fram är den enorma vikten av arbete till ungdomar och unga vuxna. Ett sommarjobb, en praktikplats att återvända till och en slant att tjäna kan förändra en ung persons liv. Mina upplevelser är ett praktexempel på vad våra politiker borde lägga pengarna på. Utan några som helst tvivel (för mig) så hade det inte bara tagit ner brottslighet utan också ungdomars dåliga mående. Desto tidigare ett barn hamnar rätt i livet, desto större chans har vi, tillsammans, möjlighet att bygga det samhälle vi alla vill leva i. Jag hoppas att alla beslutfattare, chefer och arbetsplatser som står och väljer mellan att ta in en praktikant eller inte, läser detta, förstår och fattar ett beslut som kan förändra en persons liv och tillvaro.
För övrigt, vill jag tacka personal på Gnosjö Folkbibliotek, för de bästa råden och de tre finaste åren jag kunde få i starten av mitt liv som vuxen. Det är med en tår i ögat och ett leende på läpparna jag lämnar er. Hoppas jag får komma tillbaka någon gång snart. Två speciella tack vill jag ge; Annelie Holst, för din underbara humor, stora förståelse och din varma personlighet, som gjort mig pigg och tapper. Ingrid Nyberg, budget och - skuldrådgivare, för all din hjälp, tid och kunskap. Mycket hade varit alldeles för omöjligt utan er.

Wivica Warrén

'Atypisk autism